Väntar fallandes på att slå i botten...
Människorna försvinner runt omkring mig. Jag går runt och ropar förtvivlat, men ingen hör. Ingen kan känna mina utstärkcta hand vidröra dem, jag räcker inte in till dem. ALlt blir ytligt.
Sedan i måndags morgon har jag yrslat omkring överallt. I skolan och i lägenheten. Längre har jag inte tagit mig egentligen. Om man inte räknar med den korta promenaden till ICA (för att köpa den där välbehövda mjölken) eller trippen på stan idag för att köpa present till min vän.
Livrädd övervägde jag oförutsägbart och motsägelsefullt (för att vara jag) nog att faktiskt gå dit (och inte spela sjuk, som alla andra gånger) skuldkänslorna var för starka redan innan.
Det lät som en middag i planeringen - fasa. Jag och min matfobi. När jag väl tagit mig dit verkade det dock inte vara så, och det "enda" som erbjöds var lösgodis och chips (som jag inte är särskilt förtjust i) så jag kunde lugnt känna mig fri från misstakar och diskret få vara stum.
Det är inte lätt att delta i samtal, när ens tankeverksamhet går på noll. Det är inte lätt att prestera i skolan, när koncentrationen är störd. Det är inte lätt att traska igenom vardagen rakryggad, när engagemanget sjunkit till botten. Det är inte lätt att lysa, när självkänslan är som bortfrätt.
Jag har väntat på den här helgen. Imorgon är det lördag. Det är dagen på veckan då jag äter, har jag fått lära mig nu. Det är dagen då jag kan slappna av från stressen för en kort stund och bara äta och kräkas i fred, i total ensamhet. Det längtar jag efter hela veckan.
Men det är imorgon det. Nu är nu. Jag svimmar om jag inte lägger mig snart. Bäst att jag går och försöker somna iaf.
Mötte på skolsköterskan idag i korridoren förresten. Hon stannade upp vid mig och bad om att få boka in ett hälsosamtal (sånt man har i ettan men jag var inte i skolan då) Jag var stressad och försökte låtsas vara osynlig. Hon granskade mig och konstaterade att jag såg olycklig och vettskrämd ut. Hon vet inte hur rätt hon har.
Så, om några dagar blir det ännu ett hälsosamtal med en människa jag knappt känner.
TÄNK, jag sa TÄNK OM, jag skulle råka få för mig, kanske, bara en liten möjlig chans att jag bara släpper taget och läcker lite. Kanske, kanske om jag skulle råka få ur mig hur det är just med mig och självförakt och mat, som inte alls fungerar som det ska.
Hon skulle säkert se på mig och undra hur det kan kännas så fel, när ingenting syns. Jag är väl som vilket runt glatt barn som helst? Icke!
Men det kanske finns en chans att hon förstår. Att hon vet vad man gör när det är som det är, hon kan väl sånt? Vet kanske vart man vänder sig? Om det finns någon räddning för mig? Eller om jag bara är dum i huvudet och utom all självkontroll som möjligt.
Kanske är det värt ett försök i alla fall. Men jag viker bara ut mig på ett enda villkor - att ingen annan någonsin får reda på vad jag sagt och hur jag upplever saker egentligen... kan man garantera sånt? Jag har blivit sviken förr.
