2012-04-06 ? 19:24:24
Återfall, fruktig middag och en Kluring
Alltså, jag åt en "middag" som bestod av impulsivt valda mängder frukt.
Rättare sagt:
3 äpplen,
1 kiwi,
1 apelsin,
1 banan,
vindruvor (ganska många!)
Okej, här kan man ju tycka att jag gjorde ett väldigt dåligt val = för socker mättar dåligt, och ger förmodligen mer sug än nytta.. MEN, det var mycket, en stor portion fruktsallad, jag borde alltså ha blivit mätt, kan jag ju tycka.
Det är här vi kommer till det lite problematiska. Efter denna festligt ångestframkallande men saftiga måltid, ville jag fortfarande ha en banan.
Okej, då kan vi ju tänka såhär, tänker jag. Att instinkttivt tänka "NEJ, jag har ätit tillräckligt, och får inte ta en banan!" Så tänkte jag.
Men så kände jag ändå för att verkligen ha en banan. Och då dök tanken upp: "Ska vi inte vara snälla idag? Jag skulle ju sluta vara så bestraffande och aurktoritär, inte vara sträng, inte ha förbud.."
Här skulle man alltså kunna tänka sig att jag skulle tillåta mig ännu en banan, trots skuldkänslorna. MEN, då skulle jag också göra "fel". För bananbegäret var emotionellt. Jag hade ingen fysisk hunger som bidrog till min starka önskan. Det var rent känslomässigt behovet utgick ifrån. Och hur friskt vore det att då äta bananen, för att jag ville fylla ett känslomässigt, invertes tomrum?
Så, dilemmat blir alltså: Hur ska jag göra för att inte göra fel, välja förnuftigt och vara konstruktiv? Finns det ens en rätt lösning här? Hur tänker någon annan, än mig, kring det här? Någon..?
Och så kan jag ju bara avsluta med att säga att jag löste det tillslut. På mitt destruktiva sätt.
Jag har börjat kräkas igen. Jag hetsåt alltså.
Så nu svider halsen, tyckk över bröstet, pulserar i hela kroppen, svullnad, spänningar i nacke och huvud...
Jag drar avslutningsvis i mig ett par dl varm nyponsoppa, utan tillsatt socker, med laxmedel i. Nyttigt!
Herregud. Att kräkas är mitt sätt att gråta.
Under mina spyfria perioder gråter jag anmärkningsvärt mycket mer. Annars kan jag inte gråta, då slipper jag, för känslorna tar sig ut genom andra vägar. Inte den naturliga, smärtsamma, vägen.
Redan efter första tuggan längtade jag förtvivlat efter stunden då "ruset" har störst effekt.
Jag blir så trött. Hur ska jag orka leva? Jag ber genom mina sömnlösa nätter om att husläkaren ska höra av sig inom de närmsta dagarna, så att en remis till någon som verkligen kan hjälpa mig, kan skickas. För jag orkar inte kämpa mer ensam nu. Och inte heller är jag beredd att fortsätta leva såhär.
Jag orkar inte tänka på något annat nu. Jag är ganska död. Ganska äcklig och väldigt ful. Och jag vill bara få bli normal. Tänk att få umgås med folk, utan alla tankar som gör en disträ...
Nej, nu måste jag sluta blarra. Glad påsk ni fina!
Rättare sagt:
3 äpplen,
1 kiwi,
1 apelsin,
1 banan,
vindruvor (ganska många!)
Okej, här kan man ju tycka att jag gjorde ett väldigt dåligt val = för socker mättar dåligt, och ger förmodligen mer sug än nytta.. MEN, det var mycket, en stor portion fruktsallad, jag borde alltså ha blivit mätt, kan jag ju tycka.
Det är här vi kommer till det lite problematiska. Efter denna festligt ångestframkallande men saftiga måltid, ville jag fortfarande ha en banan.
Okej, då kan vi ju tänka såhär, tänker jag. Att instinkttivt tänka "NEJ, jag har ätit tillräckligt, och får inte ta en banan!" Så tänkte jag.
Men så kände jag ändå för att verkligen ha en banan. Och då dök tanken upp: "Ska vi inte vara snälla idag? Jag skulle ju sluta vara så bestraffande och aurktoritär, inte vara sträng, inte ha förbud.."
Här skulle man alltså kunna tänka sig att jag skulle tillåta mig ännu en banan, trots skuldkänslorna. MEN, då skulle jag också göra "fel". För bananbegäret var emotionellt. Jag hade ingen fysisk hunger som bidrog till min starka önskan. Det var rent känslomässigt behovet utgick ifrån. Och hur friskt vore det att då äta bananen, för att jag ville fylla ett känslomässigt, invertes tomrum?
Så, dilemmat blir alltså: Hur ska jag göra för att inte göra fel, välja förnuftigt och vara konstruktiv? Finns det ens en rätt lösning här? Hur tänker någon annan, än mig, kring det här? Någon..?
Och så kan jag ju bara avsluta med att säga att jag löste det tillslut. På mitt destruktiva sätt.
Jag har börjat kräkas igen. Jag hetsåt alltså.
Så nu svider halsen, tyckk över bröstet, pulserar i hela kroppen, svullnad, spänningar i nacke och huvud...
Jag drar avslutningsvis i mig ett par dl varm nyponsoppa, utan tillsatt socker, med laxmedel i. Nyttigt!
Herregud. Att kräkas är mitt sätt att gråta.
Under mina spyfria perioder gråter jag anmärkningsvärt mycket mer. Annars kan jag inte gråta, då slipper jag, för känslorna tar sig ut genom andra vägar. Inte den naturliga, smärtsamma, vägen.
Redan efter första tuggan längtade jag förtvivlat efter stunden då "ruset" har störst effekt.
Jag blir så trött. Hur ska jag orka leva? Jag ber genom mina sömnlösa nätter om att husläkaren ska höra av sig inom de närmsta dagarna, så att en remis till någon som verkligen kan hjälpa mig, kan skickas. För jag orkar inte kämpa mer ensam nu. Och inte heller är jag beredd att fortsätta leva såhär.
Jag orkar inte tänka på något annat nu. Jag är ganska död. Ganska äcklig och väldigt ful. Och jag vill bara få bli normal. Tänk att få umgås med folk, utan alla tankar som gör en disträ...
Nej, nu måste jag sluta blarra. Glad påsk ni fina!
Kommentarer
Sofia
Du skriver helt fantastiskt! Jag sitter faktiskt här och skrattar högt i min ensamhet vid datorn när jag läser din blogg. Dålig humor eller väldigt elakt kan man tycka. Men då jag själv har än värre problem än dig så känner jag igen de flesta tankegångar som du bollar runt med. Lite får man ju skämta med sig själv. Och fast än det är ett helvete att spy så får man ju också ibland se sig själv som en dålig komedi :) Friska ska vi bli en dag!
