Bulimi i hemlighet

Komponerade en dum,dummis,dumma,dumdum hetsätning ikväll.

Chokladglass med typ kakdeg av den kletiga sorten...
mjölk
Kladdiga bullar
yoghurt
mjölkchoklad
Bröd

Brödet intogs först. Sedan allt detta kladdiga och kletiga i trög konsistens.
Ajaj, inte klokt. Hur tänkte jag här?

Till att börja med så handlade jag faktiskt glassen redan i affären som jag var i med min mamma. När hon var med! Hon misstänkte kanske att jag tänkte ha den i hetsätningssyfte, eftersom jag inte äter något utom flytande som jag behåller. Men jag orkade faktiskt inte bry mig. Det är allt för uppenbart. Behövde inte smyga. Orkade inte lägga energin på det, att dölja, ljuga, hålla hemligheten. Förneka.
 Resten köpte jag på ICA närbutik här i kvarteret och smugglade in mina begär och "droger" via garaget, in till mitt rum. 

Under själva ät-akten knackade pappa på minst tre gånger, om olika saker, och första gången skyndade jag mig fram till dörren för att skymma kylskåpet som jag bunkrat upp i mitt rum... Andra gången hade jag munnen full och varken hann eller orkade bry mig, för han fattade säkert ändå. Och tredje gången hade jag nästan "lust" att slänga upp dörren för honom och slå ut med armarna och utbrista: "Ja? jag är sjuk! Det här är ta mig fan sjukt!! Hjälp?"

Jag tänker att när det kommer till den punkt, då jag tilloch med viker mig för skammen, i ett så starkt "Ha-intresse" av något (mat, att få hetsäta) inte orkar dölja mitt skamliga beteende och motbjudande behov inför andra, då har det gått längre än jag någonsin velat.

Nu kommer den lite otrevliga biten, som inte behöver läsas om känslighet är känt hos läsaren.

Hur mycket jag än drack så blev kräksessionen ett rent h*****e! Det tog mig mycket tålamod innan första "proppen" gick och jag kunde samla mod till nästa. Det tycktes helt enkelt omöjligt att få upp. Och jag hade velat gråta och skrika, men kunde ju förstås inte med hänsyn till resten av huset. Gud vad det tryckte i hela mig. Och magsäcken spände som en ömmande, pulserande, äckligt smärtande, bomb i mig!
Och jag var så himla nära på att ge upp. Efter två helt sömnlösa dygn, utan näring, var jag så slut att jag helt enkelt var ganska beredd på att bara somna på fläcken och strunta i alltihop. Men kräkningsepisoden är liksom hela grejen, effekten av vad jag gör, "ruset", det jag vill åt. Sedan nån vecka tillbaka smakar något någonting. Men jag hinner ju aldrig känna efter ändå. Allt ska ner bara för att få komma tillbaka.

Så nära att ge upp, besegras, lägga mig, kasta in handduken, och så kom jag bara fram till en lösning mitt i allt.
Jag tryckte handen så långt ner i min värkande hals (sedan gårdagens hets) som möjligt, inte så långt som möjligt, utan så hårt som möjligt. Kroppen tvingades alltså till en rejäl kraftansträngning för att pressa ut allt som var ivägen för andningen. Jag framkallade en naturligt instinktiv reflex på att överleva kvävning. Jag visste att det skulle bli ett elände att tvingas upprepa den ansträngande proceduren för att få upp tillräckligt för att känna mig aningen tillfreddstäld/lättare, men det var det ju värt. Tyckte jag. Jag var, trots omständigheterna och motståndet, envist bestämd på att slutföra arbetet. Att överleva. Att tvinga mig själv till något som kräver så mycket av mig på samma gång.

Varför kan jag inte uttnytja den styrkan? Varför blir inte det min framgång? I konstruktivt syfte skulle jag alltså helt logiskt kunna pressa mig igenom helvetet för attt jag vet att jag "måste". Och det får vara värt det. Varför använder jag inte den här tankemallen i andra stuationer? Borde försöka tänka på det mer. Negativt kan bli positivt!