Bulimi i hemlighet

Jösses, mår bara SÅ himla dåligt. Varför? Jo, för att jag inte tillåter mig att hetsäta som jag "måste/vill".
Hade jag gjort det, så hade jag mått lika kasst nu ändå. Varför? Jo, för att jag inte tillåtit mig att må bra förstås!

Jäkla dilemma! Jag orkar bara inte! Pallar faktiskt inte mer!!!

Jag är hungig. Fast egentligen är jag inte hungrig alls. Inte mätt heller. Jag har helt tappat bort fysisk belåtenhet och begär, allt styrs numera inifrån.

Jag får ingen hjälp. Ingen verkar vilja ta mig på allvar. Jag har tydligen inte ett tillräckligt lågt BMI/vikt. Så någon diagnos får jag inte - alltså ingen "behandling".

Så... vad gör jag? Jo, jag tröttnar på hela världen. Är misslyckad och sämst. Hopplös och uppgiven. Så jag går hem, stänger in mig, och tänker återgå till gamla vanor.

Om jag är nöjd med mitt nederlag, beslut? NEJ. Varför gör jag det då? Jag vet inte. Ingen förstår. Jag förstår inte. Ingen kan göra något. Jag kan inget göra. Allt är rätt kört...

Och jag orkar inte blotta mig mer. Orkar inte vara mer ärlig nu. Jag har gett vad jag kan, visat vad jag kunnat. Nu får det räcka. Någonstans finns en gräns, där man inte klarar mer. Jag tror att jag är där.

Jag vet inte än, om det faktiskt går att verkligen bli frisk från något stört, att ändra sig. Jag vet att andra kan, men har inte fått någon upppmuntran om att jag själv skulle kunna.. Gud tycks inte gilla mig.

Så jag tänker pausa lite här. Med det positiva inläggen iaf. Jag har ingen vård eller plan för att bli bättre, och väntar väl mest på att få leva någon gång. Men jag orkar inte riktigt stå på mig mer. Jag önskar att jag hade en annan inställning, men det spelar inte så stor roll vad jag vill och/eller inte vill just nu, för jag är inte där än.
 Jag måste förändra mig i praktiken, för att motiveras att ändra hela mitt tänk och mina accosiationer. Hur jag ska ta mig dit, vet jag dock inte. Men det kommer kanske. Och om/när det kommer, så ska jag säga till. Men tills dess får det väl vara som det är.

Jag önskar att det syntes utåt, vilket lidande man kan utsättas för inombords, även om inte alla ätstörningar syns utanpå. Sjukvården säger att det vanligaste är att man är normalviktig, men handlar bara efter att hjälpa de extremt sjuka i nära-döden-tillstånd.

Jag är nära döden på ett sätt. För helt ärligt vet jag inte hur länge till jag orkar leva såhär. Och mina självmordsförsök har inte fått någon klar orsak, Varför? För att ingen förstår, ingen frågar, ingen lyssnar, ingen bryr sig.

Jag borde sluta spela martyr, och bara begrava mig någonstans.. förlåt för allt gnäll!