2012-04-20 ? 16:40:46
Jag går upp i vikt...
Jädrar i havet, jag står inte ut!
Efter att ha levt på (mest flytande men näringsrik) föda under en längre period, och börjat få igång kroppen så smått, höll jag fortfarande vikten. Började nog få igång förbränningen också.. men viktigast av allt: Jag mådde rätt okej, alltså matrelaterad ångest syftar jag på, den var relativt hanterbar.
Så kom jag hem. Hetsåt (då äter jag bara det jag hetsäter under hela dagen) vid två, kanske tre, tillfällen, tre dagar i rad... sen har jag bara försörjt mig med Té med honung i. Massa honug. Nu har det gått ett par dagar ytterligare alltså. Och jag är fortfarande svullen sedan hetsen. Och värst av allt: Jag trotsade mig själv och ställde mig på vågen för att möta rädslan i vitögat. Skulle jag inte gjort. Två kg upp, på några dagar, p.g.a. ett par jävla hetsattacker. Är det ens möjligt? Jag har kräkts, inte sådär "bra" men ändå "okej".
Vad hände?
Och vad hände med mina tankar om att "jag ger lätt upp en viktnedgång om jag får slippa det här helvetet"
Men grejen är ju den att jag inte behöver en viktuppgång, då jag fortfarande är normalviktig. Och sen är det ju så att jag inte fått någon hjälp, och inte blir bättre. Så då är det inte värt det, viktuppgången alltså.
Så jag går runt i förtvivlan dessa dagar. Alldeles föraktfull mot allt och alla, vill inte gå ut, vill inte träffa någon. Sådär riktigt tungt, ni kanske vet.
Försöker intala mig att det är vätskeansamlingar. Och att jag har mens (det knappt befintliga som finns kvar vill säga) och den slappa magen beror på den uttänjda magsäcken. MEN det tar inte bort känslan. Och den står jag snart inte ut med. Ska det verkligen behöva vara såhär jobbigt att leva? Är det här vad livet handlar om? Är det här vad jag ska göra?
Jag lever inte för något. Jag går runt i huset, varje dag, och mår bara dåligt. Såhär ska det inte vara. Men det blir inte heller bättre, trots att jag söker efter rätt hjälp. Helst vill jag springa ut på ett torg och skrika: "HJÄLP! Jag orkar inte med att ha det såhär, rädda mig, hjälp mig, snälla någon...Gör vad som helst, jag går med på vad som helst, gör vad ni vill och kan med mig, bara ni tar bort det onda.. "
Jag är så nära att ge upp. Jag vet inte hur länge till jag måste orka..
Jävla skitsjukdom, det är ju helt otroligt hur det kan ställas till i hjärnan på en. Jag som annars vet vad jag har med att göra, och är noga med att vara logisk. Nu styrs jag helt av oinbjudna känslor och ovälkomna tankar. Inte okej. Inte okej, någonstans!
Efter att ha levt på (mest flytande men näringsrik) föda under en längre period, och börjat få igång kroppen så smått, höll jag fortfarande vikten. Började nog få igång förbränningen också.. men viktigast av allt: Jag mådde rätt okej, alltså matrelaterad ångest syftar jag på, den var relativt hanterbar.
Så kom jag hem. Hetsåt (då äter jag bara det jag hetsäter under hela dagen) vid två, kanske tre, tillfällen, tre dagar i rad... sen har jag bara försörjt mig med Té med honung i. Massa honug. Nu har det gått ett par dagar ytterligare alltså. Och jag är fortfarande svullen sedan hetsen. Och värst av allt: Jag trotsade mig själv och ställde mig på vågen för att möta rädslan i vitögat. Skulle jag inte gjort. Två kg upp, på några dagar, p.g.a. ett par jävla hetsattacker. Är det ens möjligt? Jag har kräkts, inte sådär "bra" men ändå "okej".
Vad hände?
Och vad hände med mina tankar om att "jag ger lätt upp en viktnedgång om jag får slippa det här helvetet"
Men grejen är ju den att jag inte behöver en viktuppgång, då jag fortfarande är normalviktig. Och sen är det ju så att jag inte fått någon hjälp, och inte blir bättre. Så då är det inte värt det, viktuppgången alltså.
Så jag går runt i förtvivlan dessa dagar. Alldeles föraktfull mot allt och alla, vill inte gå ut, vill inte träffa någon. Sådär riktigt tungt, ni kanske vet.
Försöker intala mig att det är vätskeansamlingar. Och att jag har mens (det knappt befintliga som finns kvar vill säga) och den slappa magen beror på den uttänjda magsäcken. MEN det tar inte bort känslan. Och den står jag snart inte ut med. Ska det verkligen behöva vara såhär jobbigt att leva? Är det här vad livet handlar om? Är det här vad jag ska göra?
Jag lever inte för något. Jag går runt i huset, varje dag, och mår bara dåligt. Såhär ska det inte vara. Men det blir inte heller bättre, trots att jag söker efter rätt hjälp. Helst vill jag springa ut på ett torg och skrika: "HJÄLP! Jag orkar inte med att ha det såhär, rädda mig, hjälp mig, snälla någon...Gör vad som helst, jag går med på vad som helst, gör vad ni vill och kan med mig, bara ni tar bort det onda.. "
Jag är så nära att ge upp. Jag vet inte hur länge till jag måste orka..
Jävla skitsjukdom, det är ju helt otroligt hur det kan ställas till i hjärnan på en. Jag som annars vet vad jag har med att göra, och är noga med att vara logisk. Nu styrs jag helt av oinbjudna känslor och ovälkomna tankar. Inte okej. Inte okej, någonstans!
Kommentarer
