Bulimi i hemlighet

Jag står inte ut, står inte ut med mitt dåliga samvete. Plötsligt kom det nya patienter till avd och jag känner mig alltid lika ivägen. Men nu går det inte längre. Jag tar tid, plats, och är alldeles världelöst hopplös. Jag bröt ihop. Bad att få tala med läkaren, nu när jag blivit myndig, och skrev ut mig. Jag orkar inte kämpa mer nu. Inte om det ska kosta energi från någon annan än mig själv.

Men vad händer nu då? Jag vet faktiskt inte. Helt ärligt så har ag ingen plan alls. Jag har trasslat in mig i mitt eget liv. Jag vill inte gå tillbaka till att bara vara destruktiv och oroa andra. Samtidigt klarar jag inte av att bara bli bra, uppenbarligen. Jag kommer ingen vart. Så jag skriver inte förrän det vänder. Om det gör det. Jag är inte så övertygad längre.

Har varit på gränsen att bryta ihop hela dagen. Har gjort det också. Panikattacker på sjukhusets toaletter är inget att hurra för, men jag ligger hellre hemma och ruttnar eller väntar på att dö, än gå runt och ha det dåliga samvetet och skuldkänslorna.

Nu ska jag se på halv åtta hos mig. Försöka hålla ihop ikväll. Vad som händer framöver, vet jag som sagt inte. Jag måste tillbaks till skolan. Men hur ska jag kunna det? Jag undrar hur jag ska orka leva över huvudtaget... 
Men en liten lättnad över att slippa bära skuld och skam i och med maten, är befriande. Men det gör inget bättre, det vet jag ju, att inte äta. Men ja, vad i hela världe gör man? Jag vet inte. Jag kanske återkommer, om det händer något trevligare, om det finns en ljusning. Just nu, är det bara tungt. Jag lever med mitt osynliga husdjur, min tunga sten, som jag drar runt på överallt. Ibland känns det bara inte värt att släpa ut den över tröskeln...

Bara så att ni vet. Om nu någon undrade. Och nu fick jag det ur mig. Tack. Ha en fin kväll, så bra det går. Någon gång måse det ju ordna sig, eller hur? Eller hur??