Bulimi i hemlighet

Jag blir kallad till första "bedömningssamtal" om ett par veckor. Tills dess tyckte hon dock att det var viktigt att jag försöker börja äta något, över huvud taget. Jag lovar att försöka.

Nu har jag nåt att försöka för, inget att förlora. Dethär ska bli bra, jag ska ge allt!

Sedan informerade hon mig om hur vården ser ut, och att någon slags dagvård nog är aktuellt i mitt fall. Och jag är livrädd. MEN optimistisk. För jag har så fint stöd. Och vill så gärna ur dethär.

Idag har jag däremot mått riktigt illa rent fysiskt. Magen är så spänd, och bubblar och låter oroväckande. Förutom mina fruktansvärda magknipssmärtor, mår jag ordentligt illa. För ovanlighetens skull försvinner det inte. Försöker ändå få i mig några klunkar juice. Kanske är det tabletterna och den höga dosen laxeringsmedel som får mig att känna mig "förgiftad" för något att bajsa ut, har jag uppenbarligen inte. Vätska kommer okontrollerat ur båda ändar, om man säger så. Men inte mer. Och luften stinker på ett sätt jag aldrig varit med om förut.

Går det inte över snart, eller mitt tillstånd förändras lite åtminstone, så blir jag väldigt orolig och vet inte vad jag gör.

Just nu klarar jag nätt o jämt att ligga utslagen på min säng o försöka distrahera mig med att skriva här, från pappas Ipad.

Hoppas ni mår bättre än mig. Kramar!