Bulimi i hemlighet

Familjens Bulimiker har varit i farten igen...

Det är stopp i duschen här hemma.
Men de fattar nog varför ändå.

"Någon är det alltså, så mycket skit!" konstaterar pappa och frustar argt.
"Men, fyra personer i samma hus, klart att det blir mycket hår och sånt i brunnen..." försöker mamma försvara.
"Men kom och se själv, det här är ju något annat..."

Och jag sitter ostörd på mitt rum, och tänker hoppfullt att de nog fixat det snart. För jag är ju i så starkt behov av att kväva ångesten, idag med.
Det tar liksom aldrig slut.

Att äta, eller inte äta - allt.
Det är frågan.

Kokade mig en kopp té. Kunde inte dricka mer än halva, förrän illamåendet över mig själv fick mig att ställa ned koppen igen.

Är det inte väldigt märkligt, att det som borde få en att vilja dö,
fängslar en kvar i ett jävla skitliv.
Jag menar.. äh, jag orkar inte ens förklara.

Nu ska jag bli skjutsad till ett möte. För jag kommer inte iväg annars.
Och min familj är trött på mig och min ångest.
Så jag kanske åker hemifrån för att inte komma tillbaka ikväll.
Jag vetinte.

Jag vill göra det bra för de andra.
Men vet inte hur man gör.

Svammel, svammel. Ni märker kanske att allt inte är riktigt som det skulle...?