Bulimi i hemlighet

Kan inte sova. Varit vaken från och till hela natten. Gav upp vid 04.00 och bestämde mig för att övervaka solens upptåg.

Jag är orolig.
För jag har verkligen ingenkraft till att försöka som sist. Känner mig lite för trasig den här gången. För trasig för att göra helhjärtade insatser, för svag för att orka med ett misslyckane till.

Jag vill inte äta normalt. Jo, jag vill, men jag vill inte behöva anstränga mig för det.
Så jag känner att det här blir halvdant, och det vet jag ju redan vad det leder till...
Inget får vara halvtaskigt i min värld, min vardag. Jag står aldrig ut med det.
Måste alltid vara helt allt eller inget
svart eller vitt,
fullt eller tomt,
bra eller dåligt,
helt eller förstört...



I bilen igår, med min morbror (när jag berättat att jag fått permission som "utslussning")
 - Ja, men då får du ju se till att anstränga dig lite grand, med att äta, så att vi kan ha kul de här dagarna vi är här på besök.

Jag tycker om min morbror.
Jag förstod nog egentligen att det bara är försök till att motivera mig. Men det blev så fel, fel i mig, fel för mig.
"Jag anstränger mig inte tillräckligt. De tycker inte att jag jobbar tillräckligt hårt, tror inte att jag försöker tillräckligt mycket. Tror att jag väljer att må såhär, att jag inte vill äta. Det vill jag. Men jag KAN inte. Inte med andra. Inte ens med min egen famillj.

Men min familj har vant sig nu. De frågar inte längre om jag ska vara med vid måltider, de få vi har tillsammans. Jag är rredan automatiskt utesluten. Förtjänar inte mer.
Jag får klara mig själv. Jag klarar mig inte.

Så jag känner ett oväntat starkt vemod inför att skrivas ut. Kanske måste jag avbryta permissionen, eller helt enkelt inte skriva ut mig på måndag. För jag orkar inte gå snett igen, och ingen annan orkar nog bli vittne till det heller.

Jäkla morgon, kan inte tiden gå lite fortare?
Varför vill jag det förresten?
 Jag orkar ju ändå inte göra så mycket om dagarna, utan att nästan trilla av yrsel.